Jag har inte alltid vart den smarta i klassen. I 7an fick jag underkänt på de nationella proven i matte och i hela mitt liv har jag aldrig fått alla rätt på ett glosprov. Även om jag tränade varje dag i en vecka så kunde jag aldrig lära mig de där jävla spanska verben. Däremot så har jag alltid varit den duktiga i klassen. Den där duktiga tjejen som alltid gjorde läxan i tid och som fritidsfröknarna brukade säga till ”tänk om alla var som dig Zach, vad lugnt och bra det hade vart då”. Lugnt och bra. Jo, de var den enda meningen jag hade med livet under de åren. Jag gick inte i skolan för att lära mig utan för att göra skolgården lugn och bra.
Min självinsikt började växa när jag började gymnasiet. Där hade jag en mattelärare som för övrigt är en av mina favorit lärare genom tiderna. Jag kommer starkt ihåg första lektionen när vi skulle jobba i grupp. Jag hatade att jobba i grupp. Det var det absolut värsta jag visste. Genom hela grundskolan har jag jobbat i grupp och jag ville verkligen inte att gymnasiet skulle bli likadant. Mina lärare brukade dela in oss i ”rättvisa grupper” vilket i praktiken betydde en smart, några medelmåttiga och en idiot i varje grupp. Det enda egentliga syftet jag som smart hade i gruppen var att lära idioterna, vara polis och se till att alla jobbade som dom ska och framförallt, lugna ner de bråkiga killarna. Det sista har följt efter mig genom hela grundskolan. Från bordsplaceringen i klassrummet till fotbollslagen på idrotten. Mitt syfte var att lugna ner de bråkiga killarna.
Tillbaka till mattelektionen. Medans jag satt och funderade på hur jag kunde skolka utan att läraren skulle rapportera till vklass så hör jag honom ropa upp grupperna. Rättvisa grupper sa han. Jag visste inte om det jag hörde var sant. Han delade upp oss i tre grupper. De smarta, de medelmåttiga och idioterna.
Jag hade aldrig i hela mitt liv känt mig så respekterad som människa. Jag fick vara i grupp med de andra smarta. Mitt syfte var inte leka polis eller lugna bråkiga elever. Mitt syfte var att lära mig. För första gången i mitt liv så gick jag i skolan för min egen vinnings skull.
När jag gick i 9an och skulle börja gymnasiet visste jag att jag var lite skoltrött. Men jag visste inte varför. Jag visst bara att jag verkligen inte gillade att spendera tid på göra teoretiska saker i skolbänken. På ett sätt är jag glad att jag var det, att läsa yrkesprogram på gymnasiet är ett av de bättre valen jag gjort i mitt liv.
I verkligheten var jag inte skoltrött, tvärtom. Jag var understimulerad. Skolan var extremt enkel för mig sista åren på högstadiet. Jag gick i en liten klass med en fruktansvärd betygsinflation. Jag kunde få en uppgift och sen ha 4 lektioner på mig att skriva på den. Jag spenderade 3,5 lektioner på att spela spel på skoldatorn, skrev ihop något skit på 30 minuter, och sen fick jag högsta betyg. Att börja gymnasiet vart lite av en shock eftersom jag faktiskt var tvungen att jobba men trots det fick jag ganska medelmåttiga betyg första året.
Jag visste som sagt inte att jag var understimulerad. Jag kommer ihåg en gång på högstadiet när vi skulle jobba om rymden.
Fan vad coolt. Jag älskade rymden och jag älskar fortfarande rymden. Super taggade 14 åriga Zach kommer in i klassrummet. Vi ska skriva en fråga på en lapp. Lägga frågan i en bruk och sen ta en annan fråga. Sen skulle vi spendera förmiddagen på att svara på frågan. Skit kul tänkte jag. Full av iver så skriver jag ner mig fråga. ”Varför är galaxer formade som skivor? Kan de inte lika gärna vara klot?”. Jag lägger hoppfullt ner lappen i burken och tar en annan lapp. ”Varför är folk i Kina upp och ner?”
Jag tittar mig omkring, kan det här verkligen vara sant? Ska jag spendera 2 timmar för att svara på varför folk i Kina är upp och ner?
Nej, det var inte sant. När vi tagit lapparna blev vi uppdelade i grupper. Jag hamnade med två killar som var både stökiga och korkade. Jag skulle alltså spendera 2 timmar på att svara på varför folk i Kina var upp och ner och hålla reda på de två idioterna.
Besvikelsen var total. Jag kommer ihåg hur jag fick låsa in mig på toan för att andas en stund och torka bort tårarna i ögonvrån.
Det här är inte en unik händelse. Det hände många gånger under grundskolan och framförallt under högstadiet.
Men jag klagade ju aldrig. Varför klagade jag inte? Varför sa jag inte till? Jag var ju elevrådsrepresentant och hade dessutom haft hundratals av utvecklingssamtal. Varför protesterade jag aldrig?
För att jag inte visste bättre. Som jag sa, mitt syfte var att lugna ner de bråkiga killarna. Det var den enda anledningen jag gick i skolan för. Och jag var ju ganska duktig på de uppdraget.
Precis som i Orwells 1984 så kunde jag inte protestera eftersom jag inte hade vokabuläret. Hade någon frågat mig varför jag gick i skolan hade jag självklart sagt att det var för att lära mig. Men jag visste inte var dessa ord egentligen innebar.
Det är inte förrens nu, på universitetet, som jag kan säga att jag faktiskt går i skolan för att lära mig. Här på universitetet är jag behandlad med den respekt som jag som människa förtjänar. Visst har vi grupparbeten här på universitetet. Självklart har vi det. Men mitt syfte är fortfarande att lära mig. Hade jag hamnat i grupp med ett gäng bråkiga idioter idag så hade jag direkt protesterat.
Slutligen. Mina 12 första år i skolan handlade aldrig om någon livslång lust att lära. När jag faktiskt ställde frågor till mina lärare fisk jag svaren ”Det är inte relevant”, ”Jag vet inte”, ”Det spelar ingen roll”. Eller det allra värsta svaret; ”Det får du lära dig nästa år”.
Jag var hungrig efter kunskap men allt jag fick göra var att agera bufferzon för bråkiga killar och hjälpa tröga tjejer med deras matteuppgifter.